Bäsksele missionskola

Nödåret 1867 lät Svenska Missionssällskapet uppföra en skola i Bäsksele by utanför Vilhelmina. Målsättningen med skolan var att erbjuda de samiska barnen en fast punkt där de kunde undervisas i bland annat den bibliska historien, katekesen, innanläsning, välskrivning och räkning. Genom att bli inackorderade i traktens gårdar skulle de få en kontinuitet i sin undervisning, något som annars var ett problem eftersom de tidigare varit tvungna att följa föräldrarna på deras flyttningar med renarna.

Bakgrunden till sameskolan är en ganska fascinerande historia som tar sin början i och med bildandet av Svenska Missionssällskapet den 6 januari 1835. Förutom missionerandet i ”hednaländerna” ansåg man undervisningen bland samerna i norr vara väldigt viktig. En som visade stort intresse för den samiska befolkningen var schweizaren Henri Roerich. År 1863 tillträdde han tjänsten som pastor i den franska reformerta kyrkan i Stockholm där han ganska snart började tala varmt för en missionsverksamhet i Lappland. Hans idé var att bilda en understödsförening åt Svenska Missionssällskapet med huvuduppgiften att regelbundet samla in bidrag till missionen i norr. I slutet av februari 1864 anordnade han en sammankomst där han tog upp kollekt för skolorna och barnhemmen i Lappland. Det han då inte visste var att han redan dagen efter sammankomsten skulle få möta samekvinnan Maria Magdalena Mathsdotter från Vilhelmina. Hon hade rest ner till huvudstaden i syftet att få träffa kungen. Inför sin döende syster hade hon nämligen avgett löftet att gå till kungen i Stockholm för att be honom åtgärda två saker. Det ena var att ålägga nybyggarna att upprätta stängsel kring sina ägor, så att samerna inte skulle behöva lida mera för deras omedvetna fel att låta renarna beta på fridlyst mark. Det andra önskemålet hon skulle framföra var att det ordnandes fram pengar till barnhem och skolundervisning för de samiska barnen i lappmarken.

När Maria Magdalena kom fram till huvudstaden visste hon inte vart hon skulle vända sig men av en okänd dam, fick hon veta att pastor Roerich precis hade samlat in en kollekt för skolor och barnhem i Lappland. Damen visade Maria Magdalena vägen till pastorn, som naturligtvis måste ha sett denna unga samekvinna som en hälsning från ovan. Deras möte gjorde att Fem-öre-föreningen instiftades redan i april samma år. I föreningens första paragraf stod det att man skulle sträva efter att inrätta och underhålla barnhem i Svenska Lappmarken. Så kallade kollektörer och kollektriser fick till uppgift att samla in minst fem öre i veckan för ändamålet, något som snabbt visade sig ge resultat. I slutet av 1865, det vill säga ett drygt år efter föreningens bildande, hade 19 000 riksdaler samlats in. Samma år beslutade Svenska Missionssällskapet att den nya missionsskolan i lappmarken skulle förläggas till Bäsksele utanför Vilhelmina. Som skolans lärare utsåg man Jonas Daniel Lindbom, bördig från Njurunda i Medelpad. Första året undervisade han 15 barn i åldern 13-18 år. Undervisningen skedde de två första åren på gården hos bonden Hans Nilsson. Två år senare, nödåret 1867, stod det nya skolhuset färdigt i byn. Undervisningen för samebarnen pågick till 1936 då en svår tbc-epidemi bröt ut i Bäsksele, vilken fick till följd att samerna inte längre ville skicka sina barn till byn. I och med det flyttades barnhemmet och undervisningen av samebarnen till Nästansjö. Skolan i Bäsksele övertogs då av byborna där den då utnyttjades för den vanliga folkskoleundervisningen fram till 1957, då den lades ner för gott.

Skolbyggnaden står kvar än idag i så gott som oförändrat skick och sköts numera av Bäsksele byamän.

Mer att läsa:

Johansson, Bo. Bäsksele missionsskola och barnhem (Tidskriften Västerbotten 1973:4). Umeå 1974.
Västerbotten genom tiderna, del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län. Meddelande 2:1991. Länsstyrelsen i Västerbotten.

Anna Granath – En skolfrökens liv i svart och vitt

I april 2008 ringde en man till Vilhelmina museum och frågade om vi var intresserade av att ta emot en fotosamling. Han presenterade sig som Jan Lindblad och bilderna hade tillhört hans mormor, Anna Granath. Eftersom hon inte var hans biologiska mormor var personerna på fotografierna helt obekanta för honom. Om museet inte ville ta emot bilderna skulle han slänga dem.

Under samtalet framgick det att Anna hade varit verksam som lärarinna här i Vilhelmina under många år. Blotta tanken på att alla de bilder hon samlat under sitt liv, kanske skulle komma att hamna i en panna i ett värmeverk, fick mig att förfasas. Mitt svar blev därför kort och koncist: ”Vi tar emot dem”. Så anlände då en stor papplåda innehållande flera album, inramade fotografier och hundratals små bilder liggande huller om buller i en skokartong. När jag började bläddra i albumen kände jag en oerhörd glädje över att jag tog de beslut jag nu gjorde. Här fanns fotografier på Anna i olika åldrar, allt från ung fröken till gammal dam. Här fanns bilder från hennes uppväxtmiljö, skolor, semesterresor, fester och Anna mycket annat.

Allt eftersom började jag inse att de byar där Anna varit verksam som lärarinna var i Bäsksele och Nästansjö. Genom tips från Jan Lindblad och personer nu bosatta i Bäsksele fick jag kontakt med några av Annas gamla elever, Martina Lindberg från Bäsksele och Maj-Lis Svakko från Klimpfjäll. Båda två hade haft Anna som lärarinna när de gick i årskurs 3 och 4 och deras uppfattning var att Anna varit sträng och lite lynnig. Trots det verkar hon ha varit ganska omtyckt av en del elever och hon upprätthöll kontakten med flera av dem genom åren. Martina berättade att hon ibland kunde säga att ”Jag var nog född till lärarinna”. Med det syftade Anna på sin barndom då hon hade lekt skolfröken. Hon hade då ställt upp vedträn föreställande elever och när de inte var lydiga hade hon gett dem en örfil. Martinas och Maj-Lis berättelser om sin skolgång säger en del om dåtidens syn på undervisning och på barn överhuvudtaget. Parallellt med undervisningen skulle skolbarnen även uppfostras.

Anna Granath i klänning till vänster på bilden.

Om Annas bakgrund kan jag berätta att hon föddes i Norsjö 1891. Hon förblev ogift hela livet men hade en oerhört stor vänkrets, vilket framgår av både fotografierna och bevarade gästböcker. Redan som 18-åring fick Anna sin första tjänst vid skolan i Bäsksele där hon stannade till 1935. Efter 1935 fram till sin pensionering tjänstgjorde Anna vid skolan i Nästansjö. Flytten berodde på att en tbc-epedemi bröt ut i Bäsksele på 1930-talet vilket gjorde att samerna inte längre ville skicka sina barn dit.

I början av 1900-talet fick långväga skolbarn bli inneboende hos bybor under terminerna och även Anna Granath kom att ha elever inackorderade. Under sin tjänstgöringsperiod i Bäsksele tog hon bland annat hand om syskonen Karin och Lilly Neijne från Klimpfjäll. Karin dog redan som ung men Lilly levde till vuxen ålder. Eftersom Anna själv var barnlös kom hon att betrakta Lilly som sin egen dotter och när Anna gick bort vintern 1966 fick Lilly därför ärva hela fotosamlingen. Den övertogs sedan av Lillys son, Jan Lindblad, som alltså skänkte den till Vilhelmina museum.

Jag hittade även ett fotografi som antagligen är taget i samband med en av Röda korsets sjukvårdskurser i sockenstugan i början av 1900-talet. Anna var nämligen mycket aktiv inom Röda korset och kom att sitta i styrelsen under många år. Maj-Lis Svakko berättade att mitt emot Anna Granaths bostad i Nästansjö fanns ett hus dit det brukade komma säckar med kläder vilka Anna sedan fördelade till behövande i trakten. I den skokartong som jag nämnde inledningsvis fanns en uppsjö av bilder från slutet av 1930-talet och gissningsvis ett par årtionden framåt. Många bilder är från resor som Anna gjort till exempel Gotland, Stockholm, Söderköping, Nyköping, Flen, Köpenhamn och Norrköping. Här finns även bilder från en fjällvandring i Kvikkjokk. Den 17 juli 1938 har hon förmodligen deltagit i någon form av gruppresa för på en och samma dag har hon hunnit med att besöka Visingsö, Omberg, Vadstena, Ådalsliden, Husqvarna, Linköping och Jönköping. Sommaren 1939 är hon föreståndarinna för Arboga barnkoloni på Kronön i Storsjön utanför Skinnskatteberg. Från kolonin finns många fotografier och vykort samt att den finns omskriven i Barnens dagblad från det året. Bland annat verkar Anna ha skrivit en av artiklarna själv.

I samma artikel finns en bild på Anna och en liten pojke framför en avlång byggnad. Samma foto låg bland de bilder som Jan Lindblad skänkte till Vilhelmina museum och på baksidan har Anna skrivit ”Min Lille Hans och jag”. Enligt Lasse Sellberg vid Arboga bibliotek köpte ”Barnens dags förening” Kronön 1937 för att starta kolonin.

När Anna var i 40-års åldern hade hon blivit ganska kraftig. Sommaren 1940 bestämde hon sig för att göra någonting åt saken och åkte ner till Ryd utanför Jönköping för att försöka gå ner i vikt. I en svart anteckningsbok har två väninnor skrivit en rolig vers om Annas kamp mot kilona. Över versen har de skrivit ”Tänk på denna i Wilhelmina så kommer fröken att flina – Minne från bantningen i Ryd 1940”. Tydligen kämpade Anna lite nu och då med att gå ner i vikt, för en lördagskväll i september 1951 var hon på en föreläsning om ”smalkost” och skrev i samma anteckningsbok ner recept på en kruskagröt, molinogröt, potatisgröt, reumatikerbröd och olika sallader. Själv ifrågasätter jag föreläsarens kunskaper för tydligen har han förmedlat att ”Sötsaker stjäl kalken ur kroppen” och att ”Löken är kungen bland vitabiler”. Jag antar att det var ordet ”vitaminer” eller ”vegetabilier” som avsågs.

Att det inte var det lättaste att bli smal förstår man nästan när man läser Annas gästböcker. Hon hade ofta folk på besök och var mycket gästfri. Många lovordar hennes anrättningar och bakverk. Den 2 maj 1947 skriver en gäst: ”Tack fröken Granath, för våfflor och god mat, jag aldrig ätit något så gott, som frestelserna vi ikväll hava fått”. Att hon även kunde vara auktoritär mot vuxna framgår av en vers som någon skrivit efter en fest där man både ”druckit hennes pilsner och sockerdricka, och tagit en nubbe utan att hicka”, för tydligen blev det lite väl stimmigt. I slutet av versen står det ”Det räcker nu, sa Anna. För hon ville att vi inte längre skulle stanna”.

I en av gästböckerna står det att hennes första pensionsdag var den 12 juni 1956. Under de tre följande dagarna fick hon hjälp av en väninna att packa sina saker i bostaden i Nästansjö för att flytta ner till Vilhelmina. Väninnan skriver i gästboken att Anna skrattar och är glad men stundtals kan drabbas av ett vemod: ”Men ibland har hon stannat och tänkt, när hon ett vemod i sitt hjärta känt, är det riktigt att jag ska fara, ja på den frågan kan ingen svara”. Den 15 juni 1956 blir Anna Granaths sista kväll i Nästansjö.

Tre år senare får hon vara med om en fantastisk upplevelse. Hon har tilldelats en stipendieresa till Toscana i Italien, till Castiglione della Pescaia. I en liten bok kallad ”De soliga minnenas bok” finns bilder och vykort från resan. Tyvärr har bilderna fästs med tejp som torkat och gjort att i stort sett alla bilder lossnat från sina sidor. Den absolut största resan gör emellertid Anna Granath den 2 januari 1966 då hon lämnar jordelivet för gott. I dödsannonsen framgår det att hon avled i Vilhelmina och jordfästes ca två veckor senare i Heliga hoppets kapell. Här står även skrivet att hon ”..har lämnat oss i stor sorg och saknad men hennes ljusa minne lever”. Kanske är det nu få som minns henne men tack vare alla hennes efterlämnade fotografier kommer hon att leva vidare i tankar och berättelser ännu en tid. Åtminstone kommer jag att minnas denna skolfröken i svart och vitt många år framöver.

Ni som nu har läst den här skildringen och har mera att berätta om Anna Granath:
Kontakta mig gärna: laila.eliasson@vilhelmina.se

Munthes brev till Maria Magdalena

Umeå den 14 April 1864

S.H.T

Som jag ike på länge fått från Tit. emottaga någon underrättelse om ställningen bland de fattiga i Wilhelmina socken, så föranlåter jag härmed erinra, att rapporter om förhållandet derstedes böra, i likhet med hwad forg. år iakttogs, till mig insända så ofta omständigheterne dertill föranleda och minst en gång hvarje månad.
Jag hade häromdagen besök af en fattig nybyggare från Wilhelmina, hwilken högeligen klagade deröfwer, att all tillgång saknades å spannmål till utsäde, emedan efter hwad han uppgaf, de erhållna undsättningsmedlen blifvit använda endast till uppköp av mjöl. War god och med omgående post låt mig weta, huru härmed hänger tillsamman.
I tidningarna har jag läst ganska poetiska berättelser om en Lappflicka från Wilhelmina, som skall hafva wandrat till Stockholm, för att hos högste vederbörande söka bereda tillfälle till utwidgad undervisning för sin folkstam. Det woro intressant att weta något närmare om denna flicka samt huruvida hon werkligen är så lifwad af nit för sin nations bildning, som tidningsberättelserna antyda. Jag skulle derför wara tacksam, om Tit. vid tillfälle wille meddela mig hwad hon heter samt hwad Tit. I öfrigt om henne kan hafva sig bekant.

                                                             Med aktning tecknat

                                                             G.L Munthe

Elias Petter Sundqvist – En blivande folkskollärares dagbok

Av Laila Eliasson

I november 2010 hände något väldigt trevligt i mitt jobb, en dagbok som tillhört folkskolläraren Elias Petter Sundqvist blev, efter att ha varit utlånad till Västerbottens museum i 45 år, återbördad till museet i Vilhelmina. Med stor iver började jag att försöka tyda hans anteckningar, vilka han skrev nästan dagligen (ibland flera gånger om dagen) mellan den 28 september 1865 till annandag jul 1869. Han var då 17-21 år gammal.

Dagbokens gav mig också anledning att plocka fram Nils Erikssons publikation från 1972 om Vilhelmina kommuns skolhistoria, i vilket det finns en intressant skildring av Sundqvists liv. I den berättelsen finns även utdrag ur en annan av hans dagböcker, från perioden 1895-1904. När han skrev den var han i 40-års åldern och arbetade som lärare i Vilhelmina socken.

Med tanke på den dagbok som nu återlämnats till Vilhelmina museum känns det relevant att ännu en gång lyfta fram delar ur Nils Erikssons berättelse och varva den med avsnitt ur den dagbok Sundqvist skrev på 1860-talet, under en tid då han bland annat studerade i Härnösand.

För att göra dagboksanteckningar mera lättlästa har jag valt att skriva ut orden där Sundqvist använt sig av egna förkortningar, exempelvis ”m.t.b”, ”m.n.b”, ”m.d.l” vilka betyder ”mår temligen bra”, ”mår någorlunda bra” och ”mår dåligt”. Han roade sig även med att ibland skriva med hemliga tecken eller att kasta om bokstäverna i en del ord och meningar så att de vid första anblicken verkar helt obegripliga, men i de fall jag lyckats tyda innehållet skriver jag det korrekta ordet/meningen inom parentes. Då han ofta låtit bli att sätta punkt och komma mellan meningarna har jag i vissa fall valt att själv göra det för att få ett flöde i texten och underlätta för läsaren att förstå helheten. I övrigt har jag försökt att så noggrant som möjligt återge hans ordval och stavning. Det man ska ha i åtanke när man läser hans dagbok är att den tillkommit under en mycket speciell tid i Norrlands historia, en period med osedvanligt sträng kyla och svår missväxt.

Så här börjar Nils Erikssons beskrivning av den blivande skolläraren: ”Elias Petter Sundqvist föddes i Fjällsjö socken i Ångermanland den 18 mars 1848. Hans föräldrar var torparen Elias Eriksson och hans hustru Märta, född Nordin. Föräldrarna var fattiga och den unge gossen växte upp i torftighet och fick många gånger under nödåren på 1850-talet stilla sin hunger med barkbröd. Tidigt lärde han sig läsa, så att han redan vid fyra års ålder på ett husförhör kunde avlägga sitt första läsprov. Vid åtta års ålder kunde han sin katekes och Roos bibliska historia som ett rinnande vatten. Vid tretton års ålder utskrevs han ur folkskolan med de bästa vitsord. Sedan han konfirmerats deltog han i jordbruksarbete, dels i hemmet och dels hos grannarna, tills han vid 17 års ålder den 28 augusti 1865 inskrevs vid Härnösands seminarium för att utbilda sig till folkskollärare. Som nämnts var föräldrarna fattiga, varför reskassan utgjordes endast av 10 kronor samt några skålpund av mor Märtas hopsparade ost och smör. När han kom till Härnösand uppsökte han sin boende faster i hopp att få bo hos henne, men detta hopp slog fel, då hon icke hade mer än ett litet trångt rum att själv bo i. Efter ivrigt sökande lyckades han att på Östanbäcksgatan hos fiskar Sjöström finna ett litet vindsrum, och där han, sedan mors smör och ost tagit slut, även kunde få kost. Glad i hågen började han nu med outtröttlig iver sina studier. Men vid mitten av vårterminen insjuknade han av överansträngning och det för honom ovana stillasittandet”.När man nu läser Sundqvists egna anteckningar i dagboken framgår det tydligt att det inte enbart var de krävande studierna och stillasittandet som gjorde honom sjuk, utan den kanske främsta orsaken var att han så ofta frös och kände en ständig oro för att få pengarna att räcka:

År 1865
September

28 Börjar äat (äta) frukost hos Sjöström.
29 mycket kalt, jag fryser kl 6 förmiddag. Läser om Bråk kl. 8 förmiddag. Börjar bli hungrig… En eldsvåda melan kl. 8-9 eftermiddag. Teaterhuset i aska. Intet blir läst för mig.

Oktober
6 Steg opp när det var så mörkt att jag måst begagna jus. Regn kl. (?) förmiddag dito kl. 4 eftermiddag. Har lof eftermiddag. Jag varitt till skollan och läs på blind kartan. Fryser, ont i ett finger.
26 Half mulent. Gråkalt – jag mår bra kl.8 förmiddag, har lång och svår lexa i dag att läsa opp.- Börjar snöa ½ 9 förmiddag, slutar genast. Får baklexa på Natturläran B. Kl. är ½ 7 eftermiddag har gjort mig en brasa. Var oppe till kl. 11 eftermiddag.

November

21 Mår temligen bra men grufvar för Sverige i dag ty jag har brukat all makt men jag är ej säker ändå att kunna det. Mulent kl. 8 förmiddag. Bra vär. Det gick bra mäd Sverige ty det var flera som kunde det sämre och derför fick läsa det en gång till. Börjar få hosta och sår i bröstet. +2

December

2 Hurrande väder, blir dålig på aftonen.
3 Klart, är dålig, ligger kl. 11 förmiddag.

År 1866
Februari

4 Bra vär. Mår ej bra, hufvudverk rysningar af frossa.
6 Mulent. Ligger hela dagen, har hufvudverk och ont i halsen. Har ej ätit nåt sen kl. 2 eftermiddag den 5 (februari) och till kl. 6 eftermiddag i dag.
15 Varit till H. (Härnösand?) Hr Dock (doktor) Lenström. Fått recept att intaga en matsked anvar timma. Snöar.
25 Mulent, snöar litet. Mår temligen bra men är vinglig och svag kl. 1 eftermiddag.
28 Halfklart. Mår temligen bra kl. 8 förmiddag. Har gått ganska bra med läsningen ehuru jag grufvarde att det skulle blifva svårt. Warit opp till Recktor Wagenius och omtalat mina ekonomiska omständigheter, fick ålan (låna) 15 Gulden

I Nils Erikssons redogörelse hade Sundqvist vid besöket hos rektorn beslutat att åka hem på grund av en obetald skuld till värden Sjöström på 20 kronor (notera att Sundqvist själv skriver att han lånade ”15 Gulden” den 28 februari), en skuld som han inte såg sig ha någon möjlighet att betala.

Så här skriver Eriksson: ”Rektorn ville nu veta orsaken till detta överraskande beslut. Då han fick höra, att det endast gällde 20 kr, tog han genast upp beloppet ur sin plånbok och lämnade Sundqvist i det han sade: ”Lämna Sjöström dessa pengar, så blir han nöjd . Du får betala mig, då du får stipendierna ”. Detta var första men ej sista gången rektorn öppnade sin plånbok för att bistå Sundqvist. Rektorn sade nämligen till honom: ”Då du kommer i knipa, så kom till mig”. Det löftet svek han inte”.

Möjligen bistod rektorn Sundqvist flera gånger med pengar men tydligen inte tillräckligt för att dämpa hans återkommande oro för att klara uppehället. Flera gånger under vårterminen 1866 skriver Sundqvist i sin dagbok att han mår dåligt på grund av pengabekymmer:

Mars

1 Klart, kalt, mår bra fast jag ej kan läsa någonting af bekymmer för det ekonomiska.

April

28 Mulet. Regn. Mår dåligt ty jag fick så lite pengar i går.
31 Klart bra vär, mår dåligt för pengar förstås.
I juni, efter vårterminens slut åker Sundqvist hem och enligt Eriksson deltar han då i flottningsarbete mot en timpenning på 14 öre och under slåttertiden skall han ha gjort dagsverken hos bönder för 75 öre per dag. I dagboken finns inga anteckningar för juli månad, som kan bekräfta uppgifterna. Den 25 augusti skriver han emellertid i dagboken igen och konstaterar då att hans dåliga ekonomi inte tillåter honom att fortsätta studierna under hösten: ”Halfklart mår ej rab (bra) ty jag får ej resa till Hernösand för pengarnas skull. Är hemma hässjar om. For åt Bror N. Lat idag”.

Under hösten som följer beger han sig till olika personer och hjälper till med byggnadsarbete, plöjning, harvning, tröskning m m. I mitten av oktober 1866 till maj månad 1867 håller han tidvis skola i byarna Wängeln och Mårdsjö. Det är nu det stora nödåret 1867 och i dagboken kommenterar han lite nu och då den kylslagna våren:

Maj

21 Snö, mulet, blåser kraftigt vestligt……. Hu! Hvad jag fryser. Det är så kallt, så kallt, jag fryser, den 22 maj, märck den 22 så kallt är det idag. Det blåser så det går genom både ben och kött. Ja genom allt som har organen till lif ex.zettera.

I början av juni skall han, enligt Nils Eriksson, ha börjat i bolagsarbete med reparation av stenkistor och stensprängning för timmerflottningen i Wängelån. Han skall även ha deltagit i flottningsarbetet. Här är några av hans egna dagboksanteckningar från juni månad:

År 1867
Juni

6 Stundom mulet stundom klart men ej särdeles gott väder. Varit på örbnet (bröten) i forsen hela dagen, 12 tim. Mår temligen bra.
11 På morgonen till bröten, på eftermiddagen till dammbygget. Mår temligen bra.
23 Arbeta i qvarnforsen. Regningt på morgonen. Mår temligen bra men har ont i ena foten och har blifvit stucken med ett hakskaft under ena ögat.
Från juli månad 1867 finns inga dagboksanteckningar men i slutet av augusti återupptar han skrivandet. Tydligen har han genom sommarens arbete inbringat en del pengar, för den 24 lämnar han hemmet för att försöka återuppta studierna i Härnösand. Enligt Nils Eriksson hade han dessutom lyckats låna 70 kr av ett par släktingar innan avfärden. Den 27 augusti nödåret 1867 kommer han då fram till Härnösand där han då inkvarterar sig hos Sjöström igen. De sista dagarna i augusti måste han göra tentamen för att bli godkänd för fortsatta studier.

Den 30 augusti skriver han i dagboken: Opp till Notarien och tenterar men får varken ord eller avsked, utan måste dit en gång till. Mår dåligt, men jag funderar på att om jag blir kuggad så skall jag genast begifva mig härifrån till någon Skogsskola.

Nu gick tentamen emellertid bra och han beviljades plats i andra klassen vid seminariet. Nu börjar en tid med mycket studier. Teoretiska ämnen så som matematik, geografi, kyrkohistoria och allmän historia varvas med praktiska ämnen som exempelvis trädgårdslära, teckning, sång och gymnastik. Precis som under det första studieåret innebär den tuffa studietakten och den kalla bostaden att han ganska ofta klagar på kylan och hälsan i sin dagbok:

År 1867
Oktober

4 Mulet, temligen kallt. Ha ont i händerna så rasande. Mår dåligt. Lof hela dagen.
31 Klart, kallt. Är ganska dålig. Uppsteg kl. 4 förmiddag men sedan jag klätt mig och läst en stund måste jag gå och lägga mig och låg till 10 då jag åter uppsteg och sedan stundom legat, stundom varit oppe. Ganska dålig kl. 5 eftermiddag.

November

29 Klart, kallt. Är hemma i dag, har hufvudverk. Räknar i eqvationslära, fryser om fötterna. Säng ½ 10.

December

4 Klart, ej så kallt som i går. Mår temligen bra förmiddagen. Har hufvudverk eftermiddagen. Har mycket att göra helst med Allmänna Historien. En konsert för de nödlidande i norrland hålles i musiksalen kl 7 eftermiddag.
11 Mulet, snö litet, gått bra i dag men i morgon blir det verre allmänna historia så rasande mycket att repetera. Men det får gå som det går kan jag tänka, och så undan för undan. Mår bra. Jag fryser ty det är så kallt här inne och jag har ej något att elda med och då får jag nog frysa. Lof för gymnastik kl. ½ 7 – ½ 8 eftermiddag, det är bra. Säng kl.10 eftermiddag.
I januari 1868 säger han upp kosthållet där han bor och beslutar sig för att ”hålla mig en spisning sjelf”. I övrigt fortsätter vårterminen som den föregående, krävande studier varvas med återkommande förkylningar och trötthet. Ytterst sällan är han ute och roar sig eller unnar sig en ledig dag, men ibland händer det:

År 1868
Maj

20 Onsdag, vackert väder. Mår temligen bra. A-zon bjöd på dotid (=toddi/toddy?) på Rosenbäck, sedan träffade jag Herr Dahl och han bjöd på sexa. Hemkomst kl. 11. Ingenting läses.
Under sommaren 1868 håller Sundqvist skola i Ramsås. Undervisningen varvas med fiske och trevliga vistelser på några fäbodar i närheten av Ramsås. På fäbodarna ägnar man sig friskt åt roliga lekar och trevligt umgänge. Det är förmodligen också här han lär känna sin blivande fru, Märta Sjöberg. Kanske är det intresset för henne som gör att han även beger sig upp till fäboden första helgen i september, då en ny termin börjat vid seminariet. Det är under de här månaderna som vi för första gången får möta en lekfull och gladlynt lärarkandidat:

Juli

16 Thorsdag, klart utmerkt väder. Mår temligen bra. Kl. 10.57 brinner norr i breget, på afton ut och fiskade: 5 åral (ålar), och 4 arobrar (aborrar), en gädda hoppade i ekan sjelf.
19 Söndag, mulet, litet regn. Hos E. Nilsson, långsamt kl 11 förmiddag. På aftonen till fäbodarna och der var festtgil (festligt) förståss, säng hos rämat (Märta) Sjöberg till mig.

Augusti

30 Söndag. Vackert väder. Mår ganska bra. Hela dagen i fäboderna, på qvällen lekar från kl. ½ 10 eftermiddag till kl. ½ 1 förmiddag. Säng då.

September

5 Lördag, klart. Opp kl ½ 6 förmiddag. Läser fysik, går temligen bra, mår temligen bra. Varit omflyttning i klassen. På aftonen reste Starrin och gaj till Smar-så-äfobredan (…och jag till Ramsås fäboderna). Der var trefligt.
6 Söndag. På ofvannämnda ställe, på aftonen till Hernabärg(?)fäboderna som hastigast. Dagen föregick under lekar och munterhet.

Så slutför Sundqvist sitt tredje läsår vid seminariet och får lördagen den 5 juni 1869 hämta sina slutbetyg. Enligt Nils Eriksson fick han högsta betyg i alla läroämnen och i undervisningsskicklighet samt näst högsta betyg i övningsämnen. Tisdagen den 8 juni packar han ner sina saker där han bor och den 9 juni lämnar han Härnösand.

I slutet av juni och början av juli 1869 skriver Sundqvist att han”varit i flottning i Fjellsjö”. Under resterande del av sommaren och en bit in på hösten ansvarar han för odlingsarbetet på några nybyggen i Anundsjö för inspektor Dahls räkning. Enligt Nils Eriksson kallades dessa nybyggen för Linde, Malma och Wike men i sin dagbok skriver Sundqvist ”Efterser arbetet på Lindom (bör vara det Linde som Eriksson nämner), Malma, Vike, Tågån och Bergsjö-ån”. Om arbetet vid Tågån och Bersgsjöån även omfattade nyodlingsarbete eller något annat framgår inte av dagboksanteckningarna, men att han har någon form av arbetsledande funktion på de fem platserna är tydligt. Den här sysslan har han ett bra stycke in på hösten men den 5 och 6 november skriver han i dagboken att han är ”Hemma”.

Någon gång under den gångna sommaren/hösten skickar han in en ansökan om en nytillsatt folkskolelärartjänst i Vilhelmina. När han den 8-11 december befinner sig på marknaden i Backe måste han ha varit medveten om att han erhållit tjänsten för därifrån påbörjar han färden mot Vilhelmina, vilken går via Norrnäs, Afvaträsk och Häggås.

Torsdagen den 16 december 1869 anländer han till Vilhelmina prästgård där han stannar ett par dagar. Den 19 december reser han med länsman Rhen till Latikberg där han blir bekant med missionsskolläraren Lindbom. Dagen efter hälsar han på hos ”Edman och Nydahl”. Antagligen är det Olof Daniel Edman, Vilhelminas förste folkskollärare, och pastorsadjunkten Edvard Reinhold Nydahl som avses. Den senare flyttade till Bjurholm hösten därpå. Dagen före julafton skriver Sundqvist i sin dagbok: ”Thorsdag. Klart, kallt men gott är i prestgården och hos länsman”. Julaftonskväll är han hembjuden till Nydahl och under juldagen är han i kyrkan vid tre tillfällen och antecknar nattvardsfolket. Lördagen den 26 december skriver han, kort och koncist: ”Annandagjul”, och därmed slutar själva dagboksskrivandet. Sista bladen i boken består av två sidor med ekonomiska redovisningar för utlägg till ”brefbäraren” samt en sida med det tyska alfabetet.

Enligt Nils Eriksson tillträder Sundqvist sin lärartjänst i Vilhelmina den 1 januari 1870. Nyårsafton 1904 går Sundqvist i pension, men i själva verkat bara på papperet. I ytterligare 20 år kommer han att vikariera som lärare på olika platser både inom och utom Vilhelmina socken. Exempelvis kom han att tillbringa ett par terminer i Bjurholm och ett läsår i Värmland. När Sundqvist slutligen lägger bort skolkritorna, 76 år gammal, har han verkat som lärare i sammanlagt 54 år. Nu är emellertid inte den här meritlistan komplett för, förutom läraryrket, var han vice ordförande i kommunalstämman i ett par omgångar, godeman för tillsyn över förmyndarnas förvaltning i 32 år, skiftesgodeman i 30 år och under lång tid även ordförande vid vanhävdsyneförrättningar.

Eftersom han var väldigt religiös var han dessutom med och bildade Vilhelmina missionsförening 1882 där han i över 40 år kom att vara ledamot i styrelsen och föreningens biträdande predikant.

I Västerbottens museum finns en bild hämtad ur Sundqvists privata fotoalbum där de fotograferade personerna är utklädda i indiska dräkter. I länsmuseets databas står angivet att bilden är tagen i samband med ett föredrag som Sundqvist höll i Chicago den 2 mars 1899. Genom sitt engagemang i missions-
föreningen hade han ett missionärskontrakt i Amerika.

Med tanke på alla hans uppdrag var det kanske inte så oväntat att han tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj ”för medborgerlig förtjänst”!

Hur han var som lärare är en helt annan historia. Enligt nu levande släktingar var han, precis som många av dåtidens lärare, väldigt sträng och inte helt främmande för att använda pekpinnen vid bestraffningar. Av Nils Eriksson får man en annan bild, nämligen den att han ”arbetade utan klagan och gjorde sig avhållen av både föräldrar och barn”. Kanske är båda påståendena sanna, beroende på vem som berättar.

Det man kan fundera över är ifall denne arbetsmyra överhuvudtaget hade någon form av fritid och ett privatliv? Ja faktum hade han det också. Julafton 1871 gifte han sig med Märta Magdalena Sjöberg från Säbrå och tillsammans med henne fick han fyra barn, två flickor och två pojkar: Petrus Elis Emanuel f 1873, Märta Jenny Elisabet, f 1874, Katarina Eufrosyna Fausta f 1876 och John Andreas Tibertius f 1886.

I byn Skansholm vid Malgomajsjön byggde de ett hus där han även ägnade sig åt odling under sommarmånaderna. Faktum är att han genom sitt idoga odlingsarbete tilldelades ett premium 1910.

Den 20 oktober 1929 gick Elias Petter Sundqvist ur tiden, 81 år gammal.
Må han vila i frid!

Käll- och litteraturförteckning

Muntliga källor Karin Lind, Stockholm. Barnbarnsbarn till Elias Petter Sundqvist.
Otryckta källor
Länsmuseet Västernorrland Museets bilddatabas
Riksarkivet, SVAR Inflyttningslängd Bjurholms socken 1870.
Vilhelmina museum: Dagbok efter Elias Petter Sundqvist från 1865-1869.
Västerbottens museum: Museets bilddatabas.
Tryckta källor
Eriksson, Nils. Vilhelmina kommuns skolhistoria. Länstryckeriet – Nyköping 1972.
Gavelin, Karl-Erik. Vilhelminaborna -1920, del 1-2. Utgiven av Karl-Erik Gavelin, Bräcke Tryckeri KB 2001.

Några minnen som lärare

Av Lars Lindblad (renskrivet och redigerat av Laila Eliasson)

I Vilhelmina museums samlingar hittade jag ett maskinskrivet dokument från 1935 där folkskolläraren Lars Lindblad berättar om hur det var att arbeta som lärare i Vilhelmina socken i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Personligen njuter jag verkligen av att läsa här typen av skildringar, för att det som står där verkligen har upplevts av författaren/författarinnan själv. På några få sekunder har man plötsligt förflyttats till en helt annan tid och plats och får uppleva världen genom en helt annan människas ögon. Därför vill jag gärna delge er det här dokumentet, som jag nu låtit renskriva.

Så här berättar Lars Lindblad, från sitt skrivbord i Nästansjö, den 28 november 1935:

Skolväsendet inom Vilhelmina skoldistrikt har under de senaste 40 åren utvecklats så framgångsrikt, att man icke hade den minsta aning om dess framgång, de som i likhet med mig började sin lärargärning 1895. Nämnda år, då jag som examinerad lärare började mitt första läsår, funnos inom distriktet en folkskola och nio mindre flyttande folkskolor.

Folkskolan flyttade på två stationer i de större byarna och de mindre på tre. Skoldistriktet var indelat i rotelag och varje rotelag omfattade ett visst antal byar. Av de mindre folkskolorna var en stationerad i Dikanäs och en i Fatmomakkes kapellag. Även de flyttade på tre stationer. De övriga jämte folkskolan voro stationerade i huvudförsamlingen.

Beträffande skollokaler och lärarbostäder voro mycket övrigt att önska. Så vitt jag kan erinra mig, funnos skolhus inom distriktet endast i Nästansjö, Latikberg, Järvsjö, Norrvik och möjligen Hacksjö. De voro indelade i lärosal och ett eller två små rum, skilda från lärorummet av en smal korridor. Rummen voro avsedda till lärarbostad. Skolhusen voro glesa och dragiga, saknade trossbottnar och innanfönster. I övriga byar hölls skolan i någon sommareller bagarstuga som var ändå sämre ombonad.

Det ålåg de skattskyldige inom rotelaget eller stationen att enligt kyrkostämmans beslut tillhandahålla skollokal och husrum för läraren under skolterminen. Under jul- och sommarferierna hade lärarna ingen rätt till några husrumsförmåner .

När skolan stationerades i en by, förhyrdes skollokal och husrum för läraren i någon gård i byn och byamännen betalade hyran, som brukade belöpa sig till några kronor. Under vintern fingo barn och lärare frysa förfärligt i dessa skollokaler. Ibland hände det, att läraren fick, hålla tillgodo att få bo i samma rum som skolan. Gårdsfolket flyttade då och bodde i någon kammare i samma hus och skolan och läraren inrymdes i köket, som var största rummet.

Som allmänt omdöme kan sägas, att alla dessa skollokaler voro mycket dåliga och ohygieniska. Genom väggar, golv och tak spelade vinden fritt och snön yrde in i bostaden, så att man ibland på mornarna, då man vaknade, hade den fullt inne i rummet, ja till och med i bädden. En lärare yttrade en gång på tal om husrumsförmåner: ”Det är så grest och dåligt, att det är tur man icke sover med öppna ögon. Om så vore, finge man dem fulla av snö och sågspån”. Det förordades god hälsa att härda ut i sådana skollokaler både för barn och lärare.

Ved, eldning, städning och rengöring av skolan bekostades ej heller av distriktet. Det ålåg den by, där skolan var stationerad, att vidkännas denna kostnad. Veden erlades i ett visst mått efter fyrk och framkördes till skolan. Den var oftast av dålig beskaffenhet. Jag såg mången gång, att en del bönder, som hade sina vedbodar fulla av präktig och torr ved, leverera till skolan mycket sur och dålig sådan, vilken man knappt kunde elda med. Det var ett hiskeligt jobb för skoltillsyningsmännen att få de vedhållningsskyldiga att fullgöra sin plikt. Det hände ibland att det funnos ingen ved att elda med, varken i skolan eller i lärarbostaden. Då veden ej kunde uttagas på exekutiv väg, blev följden den såsom en skolrådsledamot sade: ”De ovilliga och tröga rå nog med de villiga”. Därmed menade han, att även de villiga blevo vårdslösa att fullgöra sin skyldighet.

Rengöringen skulle ske på tillsägelse av läraren och verkställdes av byborna i tur och ordning. Eldning av lärorummet verkställdes av de större skolgossarna och sopning och städning av de större skolflickorna. Deras arbeten skulle ske under tillsyn av läraren.

Skolorna voro anordnande i enlighet med 1889 års Normalplan med de avvikelser, som voro behövliga för de stationer, där man icke i dess helhet kunde tillämpa densamma. Så väl i folk- som de mindre folkskolorna mottogos barn i alla åldrar från abcd-arier till konfrimander.
Lästerminerna pågingo i 11 2/3 veckor i de mindre skolorna och i folkskolan i 17 och en 1/2 veckor på varje station.
Höstterminen började måndagen efter mikaelihelgen omkring den första oktober och avlsutades ett par dagar före jul. Läsåret omfattade 35 veckor eller 210 läsdagar samt 30 lästimmar i veckan för alla barn, även för barnen på småskolestadiet.
Inom detta stora skoldistrikt funnos endast landsväg från, Vilhelmina till Åsele och till Lycksele

Till de större byarna funnos inga banade vägar. Sommartid kom man fram endast gående och hade man något bagage,var det att bära det på ryggen. Skolrådet hade förordnat mig till lärare i andra rotelaget, som omfattade byarna Bäsksjö, Latikberg, Risträsk, Järvsjö och Hacksjö.

Måndagen efter mikaelihelgen 1895 var det att taga, vad jag nödvändigt behövde på ryggen och promenera den tre mil långa vägen till Södra Bäsksjö, där jag skulle hålla min första termin. Som sällskap hade jag två trevliga bondgubbar, som förkortade vägen med samspråk. Vi kommo fram till bestämmelseorten klockan 9 på kvällen och togo in i den gård där byamännen hade hyrt en kammare till husrum för mig under terminen. Kammaren var ett litet krypin försedd med en stor järnkamin som eldstad och låg innanför köket, där mitt värdfolk bodde.

Tidigt följande dag samlades barnen för inskrivning i skolan. Någon skoltillsyningsman såg jag ej till. Min husvärd visade mig ett rum i en sommarstuga, som av byamännen var hyrt till lärorum. Det var ungefär 4 ½ meter i kvadrat. När jag tar en överblick av rummet och jämförde det med den stora barnskaran, som var samlad utanför, tänkte jag, huru skola alla dessa barn få rum? Möblemanget i detta skolrum bestod av en massa långbänker, ett mindre bord och en stol. Skolmaterielet befann sig i en trälåda och utmed ena väggen voro uppresta några trasiga kartor. Det var allt, som fanns i materiel. Jag började rota i lådan och den innehöll några trasiga läseböcker, stentavlor samt diverse slitna läroböcker i realämnen. Till slut fann jag bland annat bråte skolans Huvudbok, Dagbok, och Examenskatalog. Någon förteckning över skolpliktiga barn fanns icke i lådan.

Den första skoldagen började med morgonbön och därefter företogs inskrivning, som pågick ett par timmar. De inskrivna barnen uppgingo till över 40 stycken i alla åldrar från 7 till över 14 år. När jag såg denna stora klass framför mig, kände jag riktigt mitt ansvar och min oförmåga att kunna meddela dem den undervisning och fostran, som de kunde hava gagn och nytta av i livet som samhällsmedborgare. Jag utarbetade arbetsordningar och lektionsutkast, som tillämpades och förkastades, men allt mitt arbete kunde icke tillfredställa mig. Men barnen lärde mig med tiden att bliva lärare och jag fick lust och glädje i lärarkallet. Oaktad det trånga skolrummet, det bristfälliga skolmaterielet, hjälpte mig barnens vakenhet och arbetslust, att jag kunde sysselsätta alla.

Händelsevis fick jag besök av den skolrådsledamot, som bodde i Bäsksjö. Efter lektionens slut, då jag kom i samtal med honom om skolan och undervisningen, beklagade jag mig över, att lärorummet var alldeles för litet, att skolmaterielen var otillräcklig och bristfällig samt anhöll att dessa olägenheter måste avhjälpas, fick jag inget löfte att han kunde ordna om någon större skollokal, och vad skomaterielen beträffade sade han, att han hade ingenting att göra med den saken. Därmed fick jag nöja mig. Men det fanns i byn en bonde, som hade en annan syn på saken. Han kom in i skolan under pågående lektion. När han såg, hur litet skolrummet var och att barnen måste sitta som packade sillar, sade han: ”Det här kan inte duga. Större rum ska väl kunna anskaffas”. Samma dag efter skolarbetets slut, kom han med häst och släde. Lastade alltsammans, skolbänkar å skolmaterial på släden och fraktade det till ett större bondkök, som han hade förhyrt och iordningsställt för skolan. Han visade sig som en handlingens man, vilken kunde ordna skolrumsfrågan. Nu kunde jag ordna min skola bättre och resultatet med arbetet blev även förmånligare. Vid terminens avslutning ett par dagar före jul fylldes skolrummet av barn, föräldrar och målsmän. Förhöret med barnen tog en tid av tre eller fyra timmar. De framsteg barnen gjort under terminen, var över all förväntan, då man betänker, att de åtnjutit undervisning endast 11 2/3 veckor. Föräldrarna voro glada och tacksamma och när de togo avsked av mig hade de tårar i sina ögon. För mig var barnens framsteg den bästa uppmuntran. Nu var det att packa tillsammans skolmaterielet i trälådan och tänka på flyttning till en annan station.

Några dagar efter nyåret 1896 flyttades skolan till Risträsk. En gränsby mot Stensele socken. Som skollokal hade upplåtits här en bondstuga, köket som skollokal och kammaren till bostad för mig. På denna station hade jag icke så många barn, omkring ett tjugutal. Här voro barnen mindre livliga och hade svårare att fatta undervisningen än barnen på den station jag lämnat. De beflitade sig efter sin förmåga och ansträngde sig att följa med undervisningen, skötte sina uppgifter oklanderligt, så att jag har ingenting annat än gott att säga om dem.

Medan jag var i Risträsk, reste jag till Vilhelmina för att fira kyndelsmässohelgen, som var en av Vilhelminas större kyrkhelger. På lördags e.m besökte jag skolrådets ordföranden. Besöket gällde dels undervisningen för skolan, och dels hade jag andra ärenden, som rörde densamma. Sedan jag erhållit nödig upplysning om ifyllande av Litt A, och dem andra ärendena voro undanstökade, fick jag slå mig ned och göra en avskrift av förteckningen över alla skolpliktiga barn inom andra rotelaget. Efter denna avskrift kunde jag justera skolans böcker, och när jag kom till en ny station, hade jag uppgift på de skolpliktiga.

Under terminen i Risträsk vidtalade mig en del målsmän, att jag efter skolarbetets slut för dagen, skulle läsa med de barn, som under året skulle konfirmeras. De ämnen, i vilka jag skulle undervisa dem i, voro kristendom och innanläsning. Den ersättning jag erhöll härför bestod dels i vissa naturaprodukter, dels att jag blev bjuden på någon måltid då och då, ty jag höll mig själv kost under terminen. Denna inkomst var även behövlig, alldenstund min kontantlön utgjorde 300 kronor om år. Efter 11 2/3 veckor avslutade terminen och skolan skulle nu flyttas till Järvsjö.

Efter många om och men fick jag en risträskbo att skjutsa mig och skolmaterielet till Bäsksjö. Där möttes jag av två skjutsar från Järvsjö. Sent på aftonen kom jag fram. När vi kommo till skolhuset, var där församlad en stor folkskara. Orsaken till samlingen var den, att två helgelseflickor hade annonserat ett uppbyggelsemöte i skolan. Sedan jag fått in mina tillhörigheter i en kammare i skolhuset, vilken var avsedd till min bostad, var det förstås att kliva in i bönsalen. Efter mötet blev jag av en bonde bjuden hem på kväll och nattlogi. Nästa dag var det att börja skolarbetet med nya elever. Det barnantal, som inskrevos i skolan för denna termin, voro några över 60 stycken. Många av dem hade lång skolväg särskilt barnen från ”Djusjöberget”. De flesta voro flitiga och snälla, uppmärksamma och skötte sina uppgifter ordentligt, men det fanns även sådana, som voro slarviga att sköta sina uppgifter. De intresserade sig för sång och många barn hade vacker sångröst.

Under de senare terminer som jag höll i Järvsjö, blev det ett krakel med en del målsmän. Orsaken härtill var den, att de ville icke sända sina barn till skolan av den anledning, att barnen där läste ”nya översättningen”. De höllo den för den största ”villfarelse”, i det att Bibelns ord genom den blivit förfalskad. För sitt samvetes skull kunde de därför icke sända sina barn till skolan. Följden blev den, att de blevo anmälda och erhöllo varning men därvid stannade det, då man för undvikande av vidare trassel fingo det löftet, att, om de sände sina barn ordentligt i skola, skulle de få läsa sin Bibliska historia och sina bibelord enligt gamla översättningen. Därmed var saken utredd och därefter skickade de barnen till skolan.

I Järvsjö har jag hållit sju terminer, Risträsk två, i Södra Bäsksjö tre, i Latikberg tre, i Norra Latikberg fyra, i Hacksjö fyra, en 7 veckors termin i Ulvoberg och en 7 veckors termin i Norra Bäsksjö. I dessa byar har jag hållit skola i åtta läsår.

Bland barnen i dessa byar var det nästan svårast att hålla ordning i Latikberg. Barnantalet där var även mycket stort. Under alla terminer jag hållit där, hade jag över 40 barn inskrivna i skolan. I en av de byar där jag höll skola, kom man en söndag i början av terminen med en stor och väldig skolflicka. Hon hade blivit hämtad på kommunens bekostnad för att nu gå i skola. Hon var 24 år gammal och hade vuxit upp i en avkrok i distriktet utan någon skolundervisning. Jag fick börja med att lära henne de första grunderna i läsekonsten samt i de övriga skolämnen. På sätt och vis var hon beklagansvärd. Icke så, att hon saknade förstånd eller begåvning att lära, men hon hade som barn blivit helt och hållet försummad av både föräldrar och skolråd. Jag kunde märka och förstå, att hon kände det smärtsamt att ha blivit så efterbliven.

I början av skolterminen i en annan by hade jag en 7 års pojke, som ännu icke hade hunnit lära sig alla läsljud. På lovstunden mellan lektionerna, när han kom ut på skolgården, stod en främmande häst på gården. (Skolan hölls i ett större rum i samma hus, där även värdfolket bodde). Gossen går fram till hästen, tar upp munnen på honom och säger: ”Det är sant, han är i tredje året”. När jag hörde, vad han sade, tänkte jag: kan han avläsa hästens ålder på tänderna, fastän han ännu ej kan bokstäverna. Men det var ej mycket att undra över. Pojken växte upp i ett hem, där han alltid hörde tal om hästar och deras ålder.

Då jag nu tänker tillbaka på den tiden, jag arbetade i skolan i dessa byar och den korta tid barnen erhöllo skolundervisning, väcker det min förundran, huru mycket de då hunno lära sig i jämförelse med barnen nu, vilka erhålls undervisning oavbrutet hela läsåret. Till en del går det dock att förklara. Skolan hade en god hjälp av föräldrar och målsmän. Under de korta terminerna tröttnade ej barnen utan de arbetade med lust. De tävlade med varandra vem som skulle vara duktigast.

Under de år jag höll skola i förenämnda byar, hade jag aldrig något besök av folkskoleinspektören. Till följd av någon skrivelse av dåvarande kapellpredikanten, som hade beklagat sig över okunnigheten bland församlingens barn och ungdom, blevo lärarna inom distriktet av dåvarande inspektören Frykholm kallade till ett möte med honom efter läsårets slut 1902 i kommunalsalen i Vilhelmina. Här voro församlade alla distriktets lärare ävensom skolrådet. En klass skolbarn hade också blivit kallad och infunnit sig. Nu blevo vi inspekterade, om vi hade någon förmåga att undervisa. Icke alla ålades att hålla lektioner. Vi voro tre eller fyra stycken, som genomgingo provet och var och en av oss höll ungefär 30 minuters lektion. Ämnet för lektionerna fingo vi, då vi framkallades således utan någon sorts förberedelse. För den lektion jag skulle hålla, fick jag till ämne: ”Lagens slutord med tillämpning på första budet”. Vilka ämnen de övriga lektions-hållarna fingo, kan jag icke erinra mig. Sedan barnen avlägsnat sig, kunde jag förmärka av inspektörens tal, att vi ej alldeles saknade förmåga att undervisa. I enskilt samtal med vår älskvärde skolrådsorförande gladde han sig mycket, att vi skötte oss väl som lärare.

Av samma anledning hade skolrådet av vederbörande fått sig en påpackning, varför det genom extra sammanträde uppgjort förslag till byggande av omkring 32 skolhus ute i byarna inom distriktet. Detta förslag antogs efter många om och men vid kyrkostämman samma år i augusti månad. Byggnadsförslaget skulle genomföras på tre år. I en del rotelag byggde man, i andra icke och de skolhus, som byggdes, voro under all kritik. Samtidigt som detta förslag antogs beslutade man även om upprättandet av tre fasta folkskolor, några fasta mindre folkskolor och en del nya mindre flyttande sådana upprättades.

Som ett provisorium upprättades en mindre fast folkskola i Vilhelmina kyrkoby. Höstterminen 1903 förordnades jag till lärare i denna skola och innehade denna plats i tre läsår. Barnantalet var mycket stort och översteg ett 60 tal. Skolan anordnandes så, att jag hade varannandags läsning med folk- och småskoleavdelningarna. Genom denna anordning blev skolan lättare att sköta och ordningen inom densamma kunde bättre upprätthållas. De flesta barn voro villiga och arbetsamma, skötte sina uppgifter både hemma och i skolan klanderfritt. De äro några av de ljusa minnen från denna arbetstid.

I januari månad 1904 besöktes skolan av den först anställde fasta folkskoleinspektören i södra Lappmarken, K. Österberg. Han var en utmärkt skolman, gav råd och anvisningar i skolans arbetssätt, uppmuntrade lärarna i deras arbete och arbetade för att lärarna finge sina lagstadgade natura förmånder. På hans inrådan kom jag att söka dispens från folkskollärarexamen, vilken beviljades 1905.

Medan jag tjänstgjorde i Vilhelmina utarbetade jag en läroplan för fast folkskola i enlighet med 1900 års Normalplan litt E och en för fast småskola litt b. Detta var ett arbete, som krävde mycken tid till att fullborda. Enligt inspektörens direktiv skulle den utarbetas så att ämnen för lektionerna för varje hel- och halvtimme i alla skolans läroämne under hela läsåret skulle beräknas och antecknas. Dessutom skulle nödig tid för repetition även beräknas och angivas.

Då inom denna skolform kursväxling förekommer, utarbetades den i två exemplar. Genom en sådan läroplan vinner man fasthet i undervisningen, enär nödig tid för kursens inarbetande är beräknad. Sedan dess har jag arbetat i skolan efter en sådan plan, dock med nödiga ändringar för varje läsår.

År 1906 sökte och erhöll jag ordinarie lärarbefattning vid fasta folskolan i Nästansjö, vilken befattning jag innehaft, till dess jag avgick med pension den 3 nov. 1929. Här har jag haft ett stort antal barn, som jag undervisat. Aldrig har folkskoleavdelningen varit under 20, men mången gång har den gått upp till 36. Det är klart, att det varit många olika begåvningar och många olika psyken att handleda. Dock kan jag ej säga annat, än att de flesta varit villiga att inhämta kunskaper och färdigheter i skolans läro- och övningsämnen.

Det har varit min glädje att arbeta tillsammans med barn, och när de lämnat skolan har det glatt mig, då det gått dem väl ute i livet. Under min 34 åriga tjänstgöring som lärare är det en stor skara jag undervisat.De flesta ha artat sig väl och blivit goda medborgare i samhället.

Vad jag kan erinra mig, ha 14 som varit mina elever, valt lärarkallet. En och annan har visserligen kommit på avvägar till sorg och medömkan, dock likväl med det hopp, att de en gång skola föras tillrätta av den barmhärtiga kärleken. Många ha slutat sitt jordeliv och jag har i tankarna följt dem till den sista vilan därav två, som utbildat sig till lärare.

När jag för alltid lämnade skolan, kan jag ej tala om, huru det kändes. Det var som om jag hade förlorat en del av mig själv. Mina tankar gingo tillbaka på min lärargärning och det med vemod, att jag ej utfört den så, som den bort utföras. Jag fann blott brist och ofullkomlighet i allt vad jag gjort. Dock har det varit mitt allvarliga uppsåt att göra mitt bästa, och, om jag misslyckats, har det berott på min oförmåga i undervisning och den rätta handledningen. Innan jag avslutar dessa rader, är det min bön och önskan, att, om de komma under ögonen för någon av mina elever, må förlåta mig det oförstånd och de misstag jag begått mot dem vid deras undervisning!

Nästansjö den 28 november 1935

Lars Lindblad

Fakta om folkskolläraren Lars Lindblad, hämtat ur Nils Erikssons Vilhelmina kommuns skolhistoria och Karl-Erik Gavelins Vilhelminaborna -1920:
Lars Mikael Eustachius Lindblad föddes den 3 november 1869 i Blomsterdahl (Västanbäck), Vilhelmina. Hans föräldrar var bonden Adolf Fredrik Lindblad och hans hustru Inga Christina Mikaelsdotter. De hade sammanlagt sju barn, varav tre av dem kom att bli lärare.

När Lars växte upp hjälpte han till med allehanda arbetsuppgifter hemma på gården, blev så småningom bonddräng och hamnade efter en tid som dräng på prästgården i Vilhelmina, hos prosten Olof Lindahl.

På grund av den stora lärarbristen beslöt sockenstämman år 1893 att låna ut pengar till medellösa ungdomar som ville utbilda sig till lärare. På så sätt kom Lars Lindahl att bli en av fem ungdomar som utbildade sig vid seminariet i Lycksele.

Höstterminen 1895 började han tjänstgöra som lärare i Mårdsjöberg, därefter hamnade han i N och S Bäsksjö. År 1900 undervisade han i Järvsjö och Latikberg och 1905 förflyttades han till Vilhelmina.

Till skolan i Nästansjö kom han 1906 och gifte sig två år senare med småskollärarinnan Lova (Lovisa) Lindblad. I Nästansjö förblev han fram till sin död 1938.

Laila Eliasson